Vägen till tredje lyssnaren

Högskolepedagogisk Vidareutbildning (5p) - Gunnar Spjuth 061207

Inledning

Under hösten 2006 har jag deltagit i kursen Högskolepedagogisk Vidareutbildning (5p) vid Lunds Universitet. Kursen har gett mig tillfälle att på ett mycket värdefullt sätt få reflektera över många års undervisning i klassisk gitarr vid Musikhögskolan i Malmö. Givande föreläsningar, diskussioner och läsning av facklitteratur har tydligt vidgat mitt perspektiv på undervisning i stort, men också initierat tankar om att mer försöka förstå vad min egen undervisning egentligen handlar om. De relativt korta men intensiva studierna i pedagogik har gett nya infallsvinklar, förklaringar och i flera fall bekräftelse. Min undervisning har redan börjat förändras och kursen kommer att på flera sätt påverka mitt framtida arbete som lärare.

Att just kommunikation hamnat i fokus i mitt projektarbete, faller sig ganska naturligt.
Genom åren har jag arbetat intensivt med individuell undervisning, där den personliga kontakten med studenten är mycket nära, i en utbildning som pågår i 3, 4 eller 5 år.
Då undervisningen är så individrelaterad, dyker det efter varje lektion upp funderingar om hur jag i fortsättningen skall förhålla mig till studenten och undervisningen.
Av den anledningen är det spännande att försöka utveckla och formulera en del av dessa tankar i skriftlig form.

Syfte och mål

Mitt projekt handlar om och har som mål att i min undervisning finna och formulera medel som hjälper studenten fram till den tredje lyssnaren: studentens kommande publik.
Nyckelordet är kommunikation. Kommunikation lärare - student som efter hand mer övergår till kommunikation, (student) musiker - publik.

Den kontinuerliga interaktionen kan illustreras med en enkel figur:
S = studenten, L = läraren, Ä = ämnet, P = publiken

Image

Förutsättningar

När studenterna kommer till mig och påbörjar sin utbildning har de i bagaget ett förhållande till sin musik och sitt musicerande som i regel bygger på ett lyssnande från två håll. Dels det egna lyssnandet till sig själv men också lyssnandet från deras lärare. Det som nu tillkommer är att studenten mer och mer görs uppmärksam på och börjar inbegripa den tredje lyssnaren: studentens kommande publik. Det innebär att studenten i utbildningen måste ges möjlighet att öppna sig både som person och som musiker. Att hon/han börjar förstå att målet med musicerandet och artisteriet handlar om kommunikation med publiken och att då kommunicera både med sin person och sin musik. Gitarrstudenter är som regel bland de mest tystlåtna och inåtvända av alla musikerstudenter. Det har säkert en del att göra med den klassiska gitarren och den klassiska gitarrmusikens karaktär. Här finns ofta en intim, melankolisk, meditativ och inåtvänd känsla, som lätt appellerar till en tystlåten och inåtvänd personlighetstyp. Angeläget i utbildningen blir då att på det personliga planet försöka vägleda studenten att bl.a. bli mer verbalt utåtriktad. Att hon/han tränar sig i och lär sig att på ett begripligt sätt verbalisera sitt musicerande både för sig själv och andra. I själva musicerandet på instrumentet handlar det till att börja med om att träna sig i och lära sig att ”spela ut”. Med ”spela ut” menar jag att då musicerandet hittills oftast stannat mellan studenten själv och den före detta läraren, måste uttrycket och gestiken nu förstärkas för att verkligen nå fram till publiken.

Som lärare vid Musikhögskolan i Malmö har jag som huvuduppgift att förmedla den klassiska gitarrtraditionen. Det är en instrumentaltradition som spänner över mer än 500 år, med musik för knäppinstrument från tidig renässans till nutid. Min undervisning riktar sig till två nivåer:
studenter med solistisk inriktning på musikerutbildningen
studenter på instrumentallärarutbildningen.

På båda utbildningarna arbetar jag med fyra undervisningsformer:
Individuell undervisning. Det personliga mötet mellan huvudlärare och student.
Gruppundervisning. Hela studentgruppen samlad för att spela upp och testa sina uppgifter. Diskutera, kritisera och träna sin iakttagelseförmåga.
Kammarmusikundervisning. Ensemblespel i större gitarrensembler samt duos, trios, kvartetter m.m. med andra instrument än gitarr. Här tränas samspel och musikalisk kommunikation.
Projektverksamhet. Konserterande, studieresor m.m.

Individuell undervisning

Inledande kontakt
Första kontakten med studenten är mycket betydelsefull både för mig och för studenten. Här presenterar vi oss för varandra och ger signaler medvetet eller omedvetet om hur vårt fortsatta arbete ska komma att fungera.

Första lektionen då hon/han påbörjar sina studier kan naturligtvis vara avgörande för den kommande kommunikationen, men jag tycker att inledningen till varje följande enskild lektion under hela den fortsatta studietiden, har stor betydelse för studentens kommande studieresultat. Det är tidigt min strävan att på ett tydligt sätt skapa förtroende och tillit, baserat på en rak, öppen, prestigelös och ärlig kommunikation, så att studenten förstår att hon/han själv kan öppna sig och så småningom känna att det är OK att tala fritt. Jag försöker att få igång samtalet så att studenten tidigt blir van att uttrycka sig. Jag tror man kan pröva olika infallsvinklar t.ex. att hon/han berättar sin egen musikaliska historia och att jag naturligtvis kontrar med min. Det visar sig ofta vara ett effektivt sätt att få igång det verbala uttrycket, då ämnet är kärt. Vid studiernas början är det naturligt att studenten är orolig, nervös och spänd inför själva lektionstillfället och mötet med både mig och studiekamraterna. Studierna har ju föregåtts av flera års förberedelser där bilden av Musikhögskolan kanske tornat upp sig som själva paradiset. I en sådan miljö fylld av geniala gudar kan det vara svårt att känna att man duger. Min erfarenhet är dock att om en öppen kontakt tidigt etableras mellan mig och studenten där hon/han kan diskutera och avdramatisera situationen, så släpper i regel nervositeten under utbildningens gång och studenten blir allt mer avspänd.

Empatiskt lyssnande

Att studenten känner sig i någorlunda balans såväl fysiskt som mentalt är grundläggande för ett lyckat resultat i instrumentalstudierna. Därför är det angeläget att jag som lärare försöker förstå hur studenten känner sig och mår. Det blir viktigt att jag vid varje lektions början är extra lyhörd och låter studenten få så stor plats som behövs för att hon/han skall kunna ge sig till känna och uttrycka sig. Det gäller för mig att inte bara höra vad hon/han säger, utan verkligen försöka lyssna till vad det är för budskap som kanske förmedlas. Det handlar till en del om det som Clarence Crafoord (1994) beskriver som ett empatiskt lyssnande. Ibland är det nämligen så att det som studenten verbalt uttrycker inte alltid stämmer överens med hur det egentligen är. Ett alldagligt ”Tack jag mår bra” kan sägas med en ton och en hastighet som kanske avslöjar att man helst inte vill prata om saken. Jag kan i stunden välja att ställa ”intressemarkerande” frågor som: ”Det skulle vara bra för mig att veta...?”, men om jag är mer tystlåten kan det i många fall också ge utrymme för tydligare och mer direkta uttryck från studentens sida. Självklart ger här studentens kroppsspråk och minspel, också en bild av hur hon/han mår. Att studenten ser att jag vill förstå eller att jag förstår hur läget är, gör att vi i samförstånd kan gå vidare och göra det bästa möjliga av situationen. Det introducerande snacket som kontaktskapande, verbalt tränande och också från min sida forskande, är alltså som jag ser det nödvändigt för att skapa de bästa möjliga förutsättningar för en lyckad och lustfylld lektion.

Yttre omständigheter

Fortsättningsvis är det viktigt att försöka skilja på vad som är nervositet och oro inför mötet med mig och vad som är betingat av andra yttre omständigheter i de fall studenten inte känner sig i balans.
Vanliga yttre hinder för ett mer ambitiöst arbete under lektionen kan vara att studenten är allmänt trött, oftast beroende på för dålig sömn, stress eller för mycket annat att göra. Detta tycker jag kan pareras med en väl anpassad lektion med något lägre ambitionsnivå och långsammare tempo. Värre är när jag förstår att tröttheten ligger i att studenten känner leda över själva ämnet i sig. Här känner jag som lärare att jag måste göra en extra insats för att om möjligt ge ny inspiration och stimulans till ett fortsatt arbete. Kanske måste vi gå in på något utanför ämnet eller ägna mycket tid åt att jag spelar repertoar som kan inspirera studenten och få igång lusten att komma vidare. Ett ömsesidigt samförstånd hjälper studenten att förstå sin egen situation och varför jag som lärare agerar som jag gör. Om studenten däremot är väldigt koncentrerad, fokuserad och på bettet är det en bra idé att inte ödsla allt för mycket tid på inledande prat utan genast ge sig i kast med uppgiften. Här kan jag, om jag är en snacksalig lärare, i värsta fall bli irriterande och frustrerande för studenten. Att starta lektionen med att jag spelar medan studenten plockar fram sitt instrument och gör sig klar, kan vara en fin inledning och avslappnande kommunikation. Det kan i bästa fall vara mycket inspirerande för studenten men fungerar bäst när hon/han är utvilad, öppen och avspänd. Det är en poäng att redan vid första kontakten spela och med instrumentet kommunicera musikaliskt. Vid enstaka tillfällen kan lärarrollen förändras och bli mer vårdande faderlig/moderlig. Vid lektionens början kanske det visar sig att större delen av tiden kommer att ägnas samtal kring studentens personliga problem. Här tycker jag att man som lärare tillfälligt måste kunna ställa upp. Dock handlar det om något enstaka tillfälle. Upprepas situationen tycker jag det är viktigt att så fort som möjligt få studenten att söka hjälp på annat håll.

Lektionens genomförande

Efter att den inledande kontakten skapat en god förutsättning för det fortsatta arbetet, följer lektionen ofta en slags mall som kan se ut så här:

Studentens interpretation. Studenten spelar ett stycke solomusik för gitarr. Framförandet diskuteras utifrån musikaliska och tekniska aspekter och sammanfattas gemensamt av lärare och student.

En alternativ interpretation och teknik presenteras instrumentalt och verbalt av läraren och motiveras genom analys av delar av verket. Alternativen diskuteras med studenten med utgångspunkt från studentens egen interpretation och studenten prövar de nya förslagen instrumentalt.

Studenten tar tillsammans med läraren ställning till vad som kan vara intressant att arbeta vidare med och lektionen avrundas med planering inför nästa lektionstillfälle. Som avslutning presenterar läraren instrumentalt ett nytt stycke för studenten.

Studentens interpretation

Då nivån på studentens framförande av gitarrstycket varierar från lektion till lektion, bestämmer detta naturligtvis också själva undervisningens ambitionsnivå. Det kan handla om en mer eller mindre färdig interpretation eller ett alldeles nystartat instuderingsarbete. I vilket fall är den följande diskussionen mycket givande då den ger möjlighet att utveckla studentens reflektion över sitt eget musicerande. Jag tycker det är viktigt att jag som lärare först infriar studentens förväntningar med en konkret och tydlig kommentar om vad jag tyckte var bra och mindre bra i framförandet. Därefter känns det naturligt att studenten presenterar vad hon/han tyckte gick bra/sämre i förhållande till vad som var tänkt. Här är det angeläget utifrån både verbal synpunkt och mental medvetenhet att verkligen stimulera studenten att uttrycka de avsikter som hon/han har med sin interpretation. Det kan vara så att det hos studenten ännu inte finns så mycket tankar kring vad hon/han vill med interpretationen, eller att de är vaga. Då är det nödvändigt att jag inte ger mig utan går vidare och kanske genom att ställa ledande frågor eller uttrycka mig utifrån vad jag hörde i spelet, försöka sätta igång en verbal reflektion hos studenten. T.ex. “Är det så att du tänkte det här avsnittet som lyriskt, eller?”. Jag tycker språket här bör gå över till att handla mer om karaktär än vad som är bra eller dåligt. Att använda gester och ord som anger en karaktär eller bild tror jag kan ge studenten större lust att själv uttrycka sig verbalt och kroppsligt om sitt musicerande. Den här öppnande delen av lektionen kan sammanfattas så, att studenten så mycket som möjligt får tillfälle att spela och berätta om avsikten med sin gestaltning och vad som lyckades och vad som gick mindre bra vid framförandet.

Alternativ interpretation

Mer och mer går nu lektionen in i en fas av mästarlärande. Jag börjar ge flera alternativ till studentens interpretation. Det kan vara rent tekniska ting såsom fingersättningar m.m. men naturligtvis mer intressant, det som handlar om styckets gestaltning i t.ex. förhållande till fenomenologiska strukturer i musiken. Här måste jag jobba växelvis med spel och tal som kommunikation. Försöka att vara så tydlig och konkret som möjligt så att inga missförstånd uppstår och samtidigt engagera studenten aktivt i undervisningen. Det kan te sig så att studenten till och med emellanåt härmar mitt spel eller spelar tillsammans med mig. Allt för att hon/han skall få en referens att utgå från i ett senare eget ställningstagande. Studenten formulerar lärarens tankar och idéer med sitt eget språk. Lektionens fokus ligger nu mer och mer på den instrumentala kommunikationen och det verbala får stå tillbaka. Det finns här många sätt att arbeta på. Jag har de senare åren märkt att det kan vara mycket effektivt att i mitt spel starkt överdriva den interpretatoriska idén. Dels för att studenten skall reagera (negativt eller positivt) och förstå avsikten, men också för att hon/han själv ska inspireras att tänja på gränserna för interpretationens möjligheter. Över längre tid ger detta i många fall hos studenten förståelse för vikten av att ”spela ut” och att ge sig hän i ett större uttryck som når fram till den kommande publiken.

Lektionen sammanfattas och avslutas

Som avslutning vill jag höra och diskutera studentens åsikt om mina förslag till alternativ interpretation. Det är spännande att höra vad som verkat intressant och vad studenten kan tänka sig att ta till sig och arbeta med. Här kan jag få en bild av den kommande musikerns preferenser i förhållande till musikaliskt uttryck och det är åter en god träning för studenten att verbalt försöka motivera sina eventuella val av interpretation. Att studenten efter hand i utbildningen får möjlighet att skapa sig en egen personlig relation till sin musik och sitt musicerande är avgörande för en kommande musikalisk identitet som i sin tur är en förutsättning för en god musikalisk kommunikation. Lektionen inleddes med musik då studenten spelade. En bra avslutning kan vara att jag som lärare spelar och presenterar någon ny repertoar. Det behöver inte vara planerat utan kan ske spontant och påkommit i stunden. Det är genomgående bra om den individuella lektionen präglas av mycket spontanitet. Att det hos både lärare och student finns en öppen kanal för stundens ingivelse.

Varje lektion, individuell eller i grupp, får av sig självt i regel en form. Jag tycker själv det är lustfyllt att i lektionens form prova de musikaliska formerna. En lektion kan få en ABA form, där mellandelen ökar tempo och kanske når en höjdpunkt. En annan lektion kan ta formen av ett Rondo, där t.ex. ett tekniskt moment tas upp och återkommer. Det här sättet att jobba skapar en omväxling och rörelse i lektionen och är en idé som jag kommer att utveckla vidare både spontant och planerat.

Grupplektion

Grupplektionen är hos studenterna mycket populär. Kanske mest beroende på att de här inspireras av varandras spel men också beroende på den utmaning som det innebär att spela upp instuderad repertoar inför studiekamrater. Det är naturligtvis frågan om träning i att framföra musik för en publik men kanske ännu mer att pröva och se vad som fungerar eller inte fungerar i själva gitarrspelet eller interpretationen.
Alltså ett utsökt lustfyllt tillfälle att på alla plan få göra bort sig utan att det gör något. Efter varje framförande gör studenten som spelat en kort utvärdering och berättar för studiekamraterna vad som gick bra eller mindre bra utifrån vad som från början var tänkt. Därefter kommenterar jag kort och sedan ger studiekamraterna synpunkter och kritik på det som spelats. Det är inte alltid så lätt att efter ett framförande få igång en verbal aktivitet hos den lyssnande delen av studentgruppen. Här finns framför allt hos de yngre studenterna en avvaktande hållning, då de ännu inte känner sig hemma i det som Klaus Nielsen i boken Mästarlära benämner som ”praxisgemenskap”. En ny student behöver tid för att se och förstå vilka spelregler som gäller men det är viktigt för mig att tidigt motverka ”självklarheter”, som t.ex. att bara för att man är förstaårsstudent, så behöver man inte säga någonting. Ovanan att uttrycka sig är som sagt påtaglig och jag måste ofta hjälpa studenterna att komma igång. Bara kanske genom att få hon/han att våga uttrycka sig, men också genom att ge exempel på ett adekvat språkbruk. Jag har också på senare tid låtit dem koncentrera sig på något specifikt i lyssnandet, t.ex. frasering, klang, dynamik m.m. och då också sett till att samtliga uttrycker en mening. Att dela in gruppen i mindre grupper som under en kort tid får diskutera framförandet och sedan som grupp presentera synpunkter, har också fungerat bra. Grupplektionen är ett enastående tillfälle för studenterna att såväl utåt som inåt träna sig att formulera reflektioner, avsikter och åsikter. Situationen är tillspetsad och på ett sätt overklig, då samtliga är specialister. Här grundläggs dock för studenten själva vanan vid att framträda men också att verbalt presentera sig för en publik eller att uttrycka sig i en kommande undervisningssituation.

Kammarmusiklektion

Kraven på kommunikation får i kammarmusiken ytterligare dimensioner. Samspel skall fås att fungera med direkt kroppsliga uttryck. Ögonkontakt, nickande gester, vända sig mot varandra, titta på varandras händer m.m. Yttersta målet vill jag att det skall vara att nå en musikalisk kommunikation, där en dialog uppstår. En spontan musikalisk ingivelse får ett svar eller ett nytt påstående som i sin tur leder vidare. Ett önsketillstånd som tar flera år att uppnå? Javisst, men i korta ögonblick är det fullt möjligt även i en nyss påbörjad konstellation. När mina studenter kommer till mig med kammarmusik förväntar de sig ofta att jag i huvudsak kommer att instruera musiken utifrån gitarrens synvinkel. Jag har då prövat att i stället koncentrera mig på t.ex. sångerskan som sjunger till gitarrspelet. Det här kan ske i samråd med studenterna men också som en överraskning.
Jag tycker mig se att det hjälper gitarristen att flytta fokus till sången, texten och sångerskan. Idealet är att gitarristen lär sig sjunga sången och förstå textens innehåll och att sångerskan lär sig gitarrstämmans funktion. Förutsättningarna för en musikalisk kommunikation blir då mycket lovande.

Projektverksamhet

I projektverksamheten möter studenten ofta en situation utanför Musikhögskolan. Studentgruppen går gemensamt ut och genomför konserter och studieresor och gästlärare besöker Musikhögskolan. Här prövas kommunikation optimalt i en kanske mer verklig situation. Internationella gästlärare kräver att lektionerna hålls på ett främmande språk och studieresorna förutsätter studentens egen initiativförmåga, också då på ett främmande språk. Konsertverksamheten ställer krav på scenisk närvaro och förmåga att verbalt kommentera den musik som spelas, även om studenten här kanske möter sin första ”riktiga” publik. En bit in i utbildningen, i anknytning till projekten, brukar jag betona vikten av att studenten redan under utbildningen börjar spela konserter och bygger upp ett nätverk utanför Musikhögskolan. Det ger en tidig vana att marknadsföra sig och när utbildningen är klar finns det för studenten förhoppningsvis redan en plattform att stå på. Projektverksamheten är en förhållandevis liten del av utbildningen och kanske också bör vara det. Fokus ligger av nödvändighet på instrumentalstudierna och att efter hand förstå att kommunicera utåt. Projekten är dock av mycket stor betydelse för studentens utveckling. Det är en ofta mycket lustfylld del av utbildningen och tjänar som en reflekterande referens till den ordinarie undervisningen inom institutionen. Nödvändigheten av att lärare och student gemensamt utvärderar varje projekt med tanke på hur kontakt och kommunikation fungerat, kan inte nog betonas.

Sammanfattning

Att spela bra gitarr, att spela uttrycksfullt, att ”spela ut”, att tala tydligt, att välja rätt ord och att kroppsligt röra sig på ett uttrycksfullt och avspänt sätt, handlar om kommunikation. Gitarrstudenter och naturligtvis alla studenter vid Musikhögskolan måste i utbildningen ges möjlighet att förstå och assimilera vikten av att kommunicera. Som instrumentallärare kan jag göra en hel del, kanske mer än jag från början har trott. Bara genom min egen biografi ger jag studenten ett exempel på en för studenten möjlig framtida bana men också genom ett mer medvetet agerande med kommunikation som fokus, påverkar jag studenten mot en mer kommunikativ hållning. Slutligen skulle jag för egen del önska någon form av fortbildning som stärker min kroppsmedvetenhet i förhållande till mitt instrument. Det skulle säkert ge mig möjlighet att kommunicera på ett ännu friare sätt. Min auskultation på Teaterhögskolan inom den här kursen, gav en kort insikt om hur viktigt det kroppsliga uttrycket är i all artistisk verksamhet. Det vore roligt om jag också kunde tillföra mer kroppslig instruktion i min undervisning.

Gunnar Spjuth december 2006

Litteratur

Maria Wolrath Söderberg: Finns det genvägar till klokhet
Klaus Nielsen, Steinar Kvale: Mästarlära
Clarence Crafoord: Människan är en berättelse
Rolf-Petter Larsen: Att förstå sig själv och andra
Margareta Normell: Pedagog i en förändrad tid