Gunnar Spjuth

Gitarrister, åk till Granada!



av Gunnar Spjuth

I maj, våren 1996, reste gitarristerna på musikerlinjen vid Musikhögskolan i Malmö på studieresa till Spanien. Resan blev mycket givande och otroligt inspirerande, ett intensivt möte med gitarrbyggarkonst, musik, bildkonst, och spansk kultur.

Idén till resan väcktes våren -95, då jag satt som censor vid gitarrexamen på konservatoriet i Esbjerg. Jörgen Björslev, min vän och kollega, berättade då entusiastiskt för mig om de spanienresor han gjort med sina studenter. Jag föreslog genast ett samarbete där tanken var att om Jörgen följde med som vår ciceron och kontaktman, skulle Musikhögskolan i Malmö stå för hans kostnader. Sagt och gjort, efter en tids planerande och mycket positivt stöd från vår utbildningsledare Johannes Johansson, så flög vi alla, Jörgen, jag och åtta studenter, till Malaga den 17 maj.

Väl i Malaga väntade oss två hyrbilar, och vi for vidare till Granada, Andalusiens pärla vid foten av det snötäckta Sierra Nevada. Och där stod vi plötsligt, redan första kvällen i Spanien, i den trånga verkstaden hos gitarrbyggaren och mästaren Antonio Marin Montero i Granada. Trots att vi var slitna efter resan, piggnade vi snart till i den speciella atmosfären och av dofterna från alla de träslag som en mästare nyttjar för att bygga en äkta spansk gitarr. En efter en satte vi oss ner och spelade och lyssnade och efter hand växte entusiasmen och fascinationen inför Antonios instrument, som har en alldeles egen intimt sjungande karaktär.

Antonio Marin Montero som i dag är i 60-års ålder är förebilden och läraren till de yngre byggarna, som tillsammans 1987 formade ”Escuela Granada de Luthiers”. Sammanslutningen består idag av tolv gitarrbyggare som alla bygger i den typiska Granadatraditionen, med något mindre lättare instrument, granlock, 650 mm mensur, i regel sju ton ribbor och en rosett-mosaik som tjänar som varje byggares eget signum. Granadabyggarna har speciellt de senaste tio åren utmärkt sig för att bygga bättre och bättre instrument, vi beslöt oss därför för att besöka ytterligare tre av dom mest intressanta byggarna, nämligen: Antonio Raya Pardo, René Baarslag och Jonathan Hinves.

Förmiddagen därpå träffade vi Antonio Raya Pardo, en byggare i den något yngre generationen. En lugn mycket fin man, som omsorgsfullt bygger ett femtontal gitarrer om året. Väntetiden på hans högklassiga instrument är ovanligt human och priset förvånande lågt. Här gjorde vi erfarenheten av ett instrument som inte var färdigt d.v.s. utan lack m.m. Skillnaden var slående då vi senare i veckan provade samma gitarr, fast i färdigt skick. Det var som natt och dag. Från en tveksam något tunn klang, till ett briljant projicerande mästarinstrument.

Efter denna på kort tid något omtumlande upplevelse av sydspansk gitarrbyggartradition, ägnade vi resten av dagen åt staden Granada. Vi besökte gemensamt det moriska palatset Alhambra och trädgårdarna i Generalife. Detta minnesmärke som var morernas sista fäste i Spanien, lämnar ingen oberörd. Här råder ett lugn och en frid som fick mig att sitta en lång stund, och bara njuta den översvallande sinnligheten. I den här miljön fördjupas förståelsen för den säregna blandkultur som är karaktäristisk för Spanien.

När söndagen kom bar det iväg upp i Sierra Nevada. Uppåt, uppåt gick färden. Till sist på smala grusvägar, krokigt brant och dammigt. Säkert över 1000 m, nådde vi fram till ännu en gitarrbyggare. Här uppe ensligt i sitt hus med sin fru och sin son, bor René Baarslag. René som är född 1948 i Holland berättade om sig själv; ”Jag bestämde mig för att spela gitarr, så jag slutade college och for till Spanien för att åka runt en månad eller två. Sen kom jag till Granada. Jag tänkte jag skulle stanna ett par veckor för att studera flamenco, men efter tio år är jag fortfarande här”. Det som hände var att René hade en gitarr som behövde repareras, då tog han den till Antonio Marin Montero. Där blev han så inspirerad av Antonio och stämningen i hans verkstad, att han bestämde sig för att stanna i Granada och etablera sig som gitarrbyggare. Med en fantastisk vy med medelhavet som fond, bjöds vi här uppe på en magnifik måltid och möjlighet att prova tre av Renés gitarrer. Två av mina studenter blev så förtjusta, att de senare i veckan gjorde affär och fick var sin René Baarslag gitarr med sig hem.

Vi lämnade nu Granada och ägnade i stort en hel dag åt resan till Madrid. Det är ett kraftprov att med bil kämpa sig in i denna storstadsröra med 5 miljoner invånare, men väl där ter sig centrum ganska litet och småstadsaktigt. Naturligtvis besökte vi också här gitarrbyggare som t.ex. den legendariska Ramirez-affären, men huvudmålet var Musikkonservatoriet och Pradomuseét. Madridkonservatoriets lokaler var imponerande i ren ljus stil och med undervisningsrum med namn efter kända musikpersonligheter, som t.ex. Fernando Sor, Antonio de Cabezon. Här besökte vi och lyssnade till lektioner med gitarrprofessorerna Dimitrio Ballesteros och Antonio Rodrigo. Två olika personligheter med olika undervisningsmetodik, en sydländskt intensiv och auktoritär och en lugnare kanske mer i vår nordiska tradition. Det var varmt och syrebristen var påtaglig, men efter lektionerna hade vi en kort gemensam diskussion, där jag hos Rodrigo och Ballesteros kunde skönja upplevelsen av att det på konservatoriet var svårt att få gitarren accepterad som konsertinstrument i jämförelse med t.ex. piano och violin. Något förvånande med tanke på Spaniens starka gitarrtradition.

Två dagar tillbringade vi i Madrid och turligt nog kunde vi den andra dagen helt kort delta i en masterclass med den legendariske spanske gitarrpedagogen José Tomás, som just denna vecka höll kurs på Madridkonservatoriet. Vi fick på detta sätt också tillfälle att lyssna till några av de yngre spanska gitarrstudenterna och jag upplevde lite överraskad att deras spel ter sig något återhållet och inte så utåtriktat och kraftfullt, som jag kanske föreställt mig. Det kanske är så att vi i övriga Europa lätt överdriver intensiteten i spansk musik, medan spanjorens längtan efter att bli en kultiverad europé gör det yttre uttrycket mer återhållet, men med intensiteten bubblande under ytan?

Efter instängda konservatorielokaler, gav vi oss nu ut i staden Madrid. Vi besökte det gigantiska Pradomuseét och såg en bländande Goya-utställning. Här fanns tidiga verk med pastorala motiv, de groteska kungaporträtten, och de sena skrämmande svarta målningarna och etsningarna. Här fanns naturligtvis också den permanenta utställningen, med helt otroliga målningar av det spanska 1600-talets störste konstnär; Diego Velázquez.

Senare på kvällen blev Jörgen och jag djärva nog att gå på Madrids stora tjurfäktningsarena. Tjurfäktning var jag, som kanske alla nordbor, något ambivalent till, men när det var dags för att offra den sjätte tjuren, så stångades den nu också trötta toreron högt upp i luften och nu uppstod plötsligt det som alla tycktes ha väntat på, en kamp på lika villkor. Naturligtvis släpades så småningom tjuren ut som förloraren, men under några korta ögonblick tyckte jag mig uppleva det som Lorca skriver: ”Tjuren har sin verkningskrets, toreron har sin och mellan dem båda finns en kritisk punkt där själva spetsen på den fruktansvärda leken ligger”. Synd var att inte studenterna ville uppleva detta makabra mycket folkliga skådespel, då det är en så stark del av spansk kultur. Därefter i den sena natten, med start vid midnatt, såg vi alla en flamencoshow. Den var väl inte av högsta klass, men dansen frammanade flera uppskattande OLÉ!

Sista kvällen i Spanien var vi åter i lugna, ljuva Granada. Här tittade vi till sist in hos engelsmannen Jonathan Hinves som varit verksam som gitarrbyggare i Granada sedan 1984. Han hade tyvärr inget nybyggt instrument att visa, men en ett år gammal gitarr som han hade för restaurering, lät han oss pröva. Jag blev själv speciellt förtjust i det instrumentet, som var litet och lätt, med en kraftfull och mycket ettrig klang. Här gjordes nu också alla beställningar av instrument och studenternas förtjusning över alla fina gitarrer vi stött på under veckan, visade sig nu genom att nästan alla beställde instrument av någon av de fyra byggare vi besökt.

Kvällen avslutades med en ”Gran Fiesta” vid foten av det fasadbelysta Alhambrapalatset. I restaurangen drack vi ”cervezas” och njöt gemensamt en mängd olika smårätter, som i Spanien kallas ”tapas”.

Vi enades nu alla om att möjligheten att här i Granada köpa ett topp instrument till halva priset jämfört med priserna i övriga Europa, samt att på köpet få en intensiv upplevelse av spansk kultur, gör att en resa som den här borde ingå i utbildningen för en gitarrist vid Musikhögskolan. Resan kunde upprepas vart tredje år eller så.

Till sist tackade vi vår danske vän Jörgen Björslev för hans arbete med att ordna logi, hans hjälp med kontakter med gitarrbyggarna, hans spanska språk, hans outtröttliga mat-och festglädje och hans aldrig sinande entusiasm.